Josefin Ogarp

Kategori: ♥ Personligt

Spontanfärgat håret.

Ibland blir jag väldigt spontan och i lördags var en sådan dag.
Eftersom att vi inte gjorde något speciellt så gick jag till gymmet och körde ett rumppass med knäböj, donkeykicks och lite annat smått och gott.
Passet gick superbra och efteråt så skulle jag bara till affären för att köpa lösgodis till mig och M, men så gick jag förbi hyllan med hårfärg och fick ett enormt sug
av att färga håret. Jag har haft brunt i diverse olika nyanser i säkert två år och det har gått från att vara mörkbrunt till kastanje, mahogny och nu senast, ljusbrunt.
Tanken var ju egentligen att jag skulle fixa mig utväxt, som hade blivit alldeles för lång (har psoriasis i hårbotten så färgar så sällan jag kan!) att jag störde mig på den.
Men, istället för att komma hem med ljusbrun färg, så traskade jag hem med en mörk lila/röd färg!
Jag hade pratat med M och min syster just om min färg på håret som jag tröttnat på och som jag kände att jag ville förändra, så jag startade facetime och ringde
min syster i butiken för råd angående färg (hon är betydligt mer kunnig än mig.. Och har grym smak för den delen också) och vi föll för samma färg till sist :)

Så nu har jag en helt ny färg och jag gillar den mer och mer! Nyfärgat hår är inte så snyggt de första dagarna, innan all överflödig färg släppt och det inte ser ut som en peruk, men jag tror att detta är en färg som jag kommer behålla ett tag framöver! Dock kom jag på efteråt att färgat hår behöver mer omvårdnad, så jag ska leta reda på lite olika färgbomber tänkte jag. Kanske kan skriva ett inlägg om det och fråga er om råd? :)





Före; blekt, torrt och med en enorm utväxt.



Efter; glansigt, utan utväxt och med en helt ny nyans!

Minus 67 cm & min mentala resan.

Jag har skjutit medvetet på vägning och mätning då jag varit nervös för att se resultatet.
Jag vet att siffrorna på vågen inte får styra mig längre och jag vet att jag går upp i vikt av tyngre styrketräning, men som gammal ätstörd så spelar det ändå någonstans inom mig en viss roll - så jag vägde mig helt enkelt inte utan mätte mig endast. 
Bara för att ge ätstörningen långfingret. Siffrorna på vågen definierar INTE vem jag är som person. Punkt.
Siffrorna på vågen är ju trots allt inte alls lika viktiga som hur mycket jag förlorat eller förstorat i omfång sedan jag började köra tyngre styrketräning.
Så igår tog jag fram mitt måttband för att få domen.
Jag har gått från att ha förlorat 54 centimeter till att ha förlorat 67cm runt om på kroppen, det vill säga mage/lår/armar/rumpa.
Då ska jag såklart tillägga att jag hade plussat en centimeter kring rumpan (men har ökat mitt personbästa från 40 till 60 kilo i benböj) 
och även fått en centimeter extra kring överarmarna - av den enkla anledningen att jag har lagt till två armpass i veckan istället för ett, av den enkla anledningen
att jag helt enkelt är så mycket svagare i armarna än i benen. 
Detta har hänt på två månader och jag kan ju säga att mitt självförtroende växte så sjukt mycket av att se att träningen ger de resultat som jag är ute efter!!
Såklart är jag lite spänd över att ändå få se hur mycket jag väger, men jag känner inte behovet att jag måste. För mig är ett enormt framsteg.
När jag känner att jag vill väga mig, så kommer jag dela med mig av det till er, oavsett om det är upp eller ner.

Jag hade som mål att när min son kom ut så hade jag ett år på mig att komma tillbaka till min gamla kropp och förlora de kilon som jag gick upp.
Sonen fyller ett år på torsdag nästa vecka och nu kan jag summera mitt år rätt bra. 
Det fanns inget annat i min värld förutom att jag minsann skulle visa för alla att jag kunde gå ner alla kilon igen. 
Det var mitt fokus det första månaderna efter förlossningen.
Trots smärtor så gick jag på promenad och vägrade gå innanför dörren hemma igen innan jag hade gått en mil. En mil om dagen med smärtor, bara för att bevisa för andra hur duktig jag var.
Jag kan se hur jag förändrats som människa och vilka prioriteringar privat men även träningsmässigt som är viktiga för mig nu.
Nu är inte min vikt det som är viktigt. Nu är vikten på viktplattorna som jag fokuserar på.
Jag tränar för att jag älskar det och för att jag vill ha ork att umgås med min son. 
Mitt liv är fokuserat på hälsa och välmående istället för att fokusera på en sketen siffra på en våg. 
Det är galet hur långt jag kommit rent fysiskt.
Att ha gått från att kräkas och leva på ett stort underskott av kalorier varje dag till att äta vad jag vill i måttliga mängder (såklart) och NJUTA av livet.
Hur långt jag kommit rent mentalt är för mig en ännu större bedrift.
Att äta ute bland folk, leka med min son, unna mig chokladbollar på en fredag för att jag är sugen, slippa väga ALL min mat och våga vara mig själv.
Det är som om jag nu måste hitta den riktiga Josefin.
Inte den jag skapat utåt för att göra andra nöjda, eller som jag trott att alla vill att jag ska vara.
Nu ska jag fokusera på mig själv och älska mig själv fullt ut!





Tog två snabba bilder med telefonen när jag mätte mig. Detta är vad jag har förlorat kring midjan sedan 24 januari iår. SJUKT.

För ett år sedan var jag höggravid!

Ni vet att man kan få påminnelser på facebook angående gamla inlägg och bilder som man har lagt upp tidigare?
Idag fick jag upp en av mina absolut sista magbilder som jag tog medan jag var gravid.
Nio dagar efter att jag publicerade bilden var bebis beräknad, men kikade ut två dagar förtidigt (mammas tålamod redan då) och det är så galet att jag inte visste 
där och då vad som skulle vänta mig alls. Inte ens lite!
Att jag skulle sitta här och vara sams med min kropp, ha en helt underbar familj, våga äta kolhydrater utan att gråta eller få ångest, känna den största och mest 
överväldigande kärleken någonsin.
2015 var mitt absolut mest lärorika år hittills.
Herregud att min kropp ens fungerade då med en övervikten och helt utan träning, då jag hade havandeskapsförgiftning.
Jag gick ju upp trettio kilo (minst) och mådde verkligen skit under sista delen av graviditeten.
Det var och är såklart värt det i slutändan, men där och då ville jag bara få ut bebis från min kropp.
Det är fortfarande helt ofattbart att min som har utvecklats från en liten ärta, till en alldeles underbar och frisk kille!

Att min kropp dessutom har återhämtat sig tycker jag fortfarande också är väldigt svårt att smälta.
Där och då trodde jag ALDRIG att min kropp skulle kunna fungera igen!
Jag hade så sjukt ont överallt och ville bara dra täcket över huvudet och sova tills dess att all smärta var över.
Att jag idag har tränat bort mer eller mindre mina ryggsmärtor som jag fick från förlossningen, att jag är starkare i kroppen (och knoppen!) än vad jag någonsin varit.
Att jag kan se på min kropp med min lösa degklump utan att gråta. Jag vet att min son har legat där 0ch vuxit sig stor och fin.
Att jag till sist fick en sådan sjuk respekt för mig själv. 

Om en vecka fyller min skrutt ett helt år. Vart tar tiden vägen?




Diabetes, socker i livsmedel & varningstrianglar.

Det här med sockerfritt levande är inte lätt alla gånger.
Sedan jag valde att ta bort socker ut min kostcirkel så har det varit ett konstant sökande och timmar lästa på innehållsförteckningar på allt från ketchup till bröd och såser.
Det är skrämmande att det finns så mycet dolt socker idag i våra livsmedel som vi tror är så nyttiga.
En förälder kan skippa att ge en coca cola till sitt barn - för det är så onyttigt.

Men vet föräldern sedan att den där Risifruttin som barnet får till mellis innehåller hela åtta sockerbitar?
Vi snackar åtta sockerbitar i något som man ger till sitt barn i god tro att det såklart är ett nyttigare altenativ.
Det är skrämmande hur lite jag visste och fortfarande är ovetande om den här saken, men jag försöker lära mig lite mer och mer hela tiden.
För jag vill faktiskt kunna göra hälsosammare val i min vardag.

Min första tanke är - hur fasen gör en diabetiker i dagens samhälle?  
Jag menar, jag vill välja bort sockret för min hälsas skull, men en diabetiker MÅSTE välja bort socker för att må bra och kunna överleva.
Det finns ingen paus i vardagen för en diabetiker, utan dom måste alltid vara på sin vakt och vara förberedd med insulin och bra mellanmål för att kunna hålla insulinnivå så stadigt som möjligt.
Varje dag, timme, minut. Året om. 
Har ni sett någon som hamnat i sockerkoma? Det är som att se en epileptiker få ett anfall, innan personen i fråga somnar in.
Der är fruktansvärt obehaglig att se  kan jag meddela er.
Missköter man sin diabetes så kan det leda till att en diabetiker hamnar i koma.
Eller om man missköter sig en längre tid kan det leda till diverse hemska följdsjukdomar som man till sist dör av.
Det är också därför tyvärr som många inte ser "på pappret" hur många som dör - för det står kanske istället njursvikt eller blodförgiftning,
men det är i själva verket bara två följdsjukdomar som kan drabba en diabetiker.

Om det hade funnits varningstrianglar på alla livsmedel med socker med texten "konsumtion av socker kan leda till döden" precis som vi varnar för cancer på cigarettpaketen så hade jag varit så otroligt tacksam!
Jag må låta överdriven, men det är så sjukt att det dör fler personer varje dag i diabetes än i cancer.
Men inte får diabetesfonden stora galor på bästa sändningstid  eller har stora insamlingar till barndiabetesfonden.

Faktum är att det inte ens lite forskas på diabetes i samma utsträckning som cancer.
SJUKT.
För det anses vara en enkel sjukdom.
SJUKT.
Det finns inget som helst bot mot diabetes som dagsläget är.
SJUKT:
Dessutom kryper det ner i åldrarna och allt fler barn måste ta sprutor för att kunna delta på idrottslektioner och vara aktiva.
SJUKT.

Jag säger nu inte att cancer är en "lättare" sjukdom eller att diabetes skulle vara så mycket värre än något annat. Absolut inte.
Jag har förlorat personer som stått mig nära i både cancer och diabetes och det är lika hemskt oavsett vad en person drabbas av.
Jag vill bara lyfta upp ämnet hur det faktiskt är idag. 
Det är sjukt att jag ska behöva leta i femton minuter efter en glass som inte innehåller något socker alls.
Jag köpte det bästa altenativet i butiken just då; GBs lättare vaniljglass. Men den innehåller fortfarande fruktos som stimulerar
kroppen på precis samma sätt som om jag ätit en bit chokladkaka istället.
Finns det någon glass som faktiskt är gjord för oss som inte vill tillföra en onödig mängd socker? 
Min dröm är att det skulle finnas en sockerfri butik (alltså, som en hel Ica Maxi) med BARA nyttiga, sockerfria och gärna ekologiska och miljövänliga altenativ. Hur grymt hade det inte varit?



Detta är ett spontant inlägg som jag kom på när jag åkte hem från affären efter att ha köpt "sockerfri" glass.
Hur ser ni på erat sockerintag på en dag? Är ni strikta, medlar ni lite med er själva eller struntar i det?
Dela gärna med er! 


Du kan välja att må bra.

Jag blir så fantasriskt rörd av att vissa av er faktiskt öppnat upp er och skrivit persoliga texter till mig där ni öppnar er och iskriver att ni känner igen er.
Det är så viktigt att få lufta sina innersta tankar ibland och få upplopp för sina tankar som man oftast känner sig så ensam med.
Jag är ju rätt personlig och öppen här inne, men det är också dels för att jag själv behöver dela med mig av mina erfarenheter och lufta mina tankar,

men också för att andra ska se att dom inte är ensamma, trots att det känns så.
Oavsett hur hopplöst allt känns, så är ni ALDRIG ensamma. Kom ihåg det <3
Senast idag fick jag en väldigt sorgsen och ärlig kommentar från en tjej som äcklades av sig själv.
Jag blir så uppriktigt ledsen över att få läsa sådana saker. Jag vill bara krama om dig och säga att du kommer må bättre, förr eller senare.
Jag skickar en stor styrkekram till dig och tackar för att du öppnar dig för mig. 
Du är så jäkla grym. Glöm inte det <3

Tänk hur mycket energi och tid vi lägger på att trycka ner oss själva. 
Varje dag söker vi fel på oss. Varje morgon när vi kollar oss i spegeln så dömer vi ut oss själva. Varför i hela friden är det så?!
Vi ser alla skavanker och talar om för oss själva att vi inte duger. Det är skrämmande!
Är inte det helt galet med tanke på att vi med all säkerhet är så otroligt viktiga för andra i deras liv. Vi är viktiga för oss själva.
Varför kan vi inte bara inse att vi har fått den största gåvan - livet.

Lägg inte mer energi på att hata dig själv. 
Du förlorar bara så mycket på att göra det, istället för att faktiskt njuta av att få leva.
Istället för att klanka ner på dig själv så kan du aktivt välja att få må BRA. 
Det är bara du som kan göra det valet, varje dag, kanske varje timme, i ditt liv.
Ibland kan det kännas som om du bara vill ge upp, men det är så viktigt att fortsätta kämpa. 
Du kan, med hjälp av din egen tankekraft, få en helt annan självbild av dig själv.
Du kan lära dig själv att älska dig själv.
Du måste bara ge dig den tiden.

Siffran på vågen, ärret i pannan eller ditt hängande ögonlock definierar inte dig hur du är som person.
Insidan är verkligen allt och det är sant, hur jäkla mainstream det än kan låta, så är det faktiskt sant.
Jag skulle aldrig någonsin vilja spendera tid med någon som är elak.
Hur vacker den här personen än må vara, så kommer man inte långt med en dålig attitytd.
Du kan här och nu välja att må bra. Gör det för din egen skull. Bli din absolut bästa vän.
Livet är nu och du kan välja att må bra!




Det är inte bara utsidan som har förändrats för mig.
Jag är en helt annan person på insidan och det tog mig 26 år att bli min egna bästa vän. 
Jag kämpar varje dag för att må bra och för att få ut så mycket av mitt liv som jag bara kan.
Kan jag så kan du. Jag lovar!

Det bästa med att inte vara ätstörd längre;

Det absolut bästa med att inte vara ätstörd längre; 

- Jag kan bli bortbjuden utan att få ångest över vad som bjuds på. Det gör inget om såsen inte är gjort på bara lightprodukter. 
- Jag kan äta en bit choklad bara för att man är sugen. 
- Jag behöver inte gå runt och oroa sig över när/var/hur jag ska äta. Jag bara gör det.
-  Jag kan äta en svalkande glass en varm sommardag och njuta i solen. Finns det någopt godare?
- Jag kan äta en pizza på en uteservering utan att tänka på om folk tycker att du är ett äckligt fetto eller inte. För det är jag inte. Punkt.
- Jag kan välja att äta en nyttigigare måltid. Inte för att jag måste - utan för att jag vill.
- Jag kan träna för att jag älskar det - inte för att jag "måste bränna bort alla kalorier jag ätit under dagen". 
- Jag kan prova kläder i en provhytt utan att gråta över att se mig i en helkropps-spegel, få panikångest och gå därifrån tomhänt.
- Jag kan leva med att min kropp kanske inte blir en idealkropp. Jag älskar min kropp för att den har gett min son sitt liv. Så jäkla coolt!
- Jag älskar mat och slipper kräkas upp det jag precis ätit. Jag lovar, det smakar fan inte gott när det kommit upp. 
- Jag slipper förstöra mina tänder med min magsyra. 
- Jag kan acceptera att min andra kramar mig utan att tänka på att "nu känner dom mitt fett". Jag kramar bara glatt tillbaka.
- Jag kan gå in i ett rum utan att tänka att "alla tittar på mig för att jag är så äcklig, ful, värdelös, fet.. osv. " 
- Jag orkar träna, städa och hålla igång hela dagarna.
- Jag vill träffa folk.
- Jag kan äta.

Jag kan genuint älska mig själv, acceptera mig själv och uppskatta mina fantastiskt bra personlighetsdrag.
Jag finns för mina vänner, jag gör allt för min son och jag försöker vara en person som man kan stå ut hela sitt liv med (hoppas det älskling <3)
Visst, jag kan absolut dåliga sidor också, men jag har insett att inget är normalt eller perfekt.
Det som är vackert i den enes ögon är inte alls lika atraktivt i någon annans. Vi är alla människor med olika fina egenskaper.
Vad spelar då siffran på vågen egentligen för roll? INGEN.





 

Att utmana sig själv för att få ett bättre självförtroende.

Ikväll gick jag en lång powerwalk tillsammans med svärmor och sonen.
Vi skippade gymmet idag, eftersom att M inte har kommit hem än, men får ändå träningen gjord.
Jag tror vi hittade varenda backe i hela byn som verkligen kramar ur musten ur benen och att dessutom skutsa en bebis på tio kilo plus vagn, gjorde det hela lite extra tungt och jobbigt. Effektiv träning ;)


Förutom det så måste jag bara dela med mig av en händelse som är otroligt stor för mig och mitt självförtroende.
Jag har haft komplex för mina ben sedan jag var liten. Jag är rätt lång (1,76) men jag är formad lite som en tax. Lång överkropp och korta ben.
Nu är det ju säkert inte alls så farligt som jag anser det att vara, men så ser man ju alltid sina egna fel och brister bättre än andras..
Hur som helst så här om dagen när jag och min fina vän Ida skulle till stranden så hade jag inga shorts.
Eller, jag har shorts men dom är alldeles för stora i midjan.
Jag har alltid haft shorts som går över mina knän för att täcka så mycket av benen som jag kunnat, men då bestämde jag mig att skita fullständigt i det.
Så jag gick till garderoben och klippte av ett par jeans som var lite för långa i benen, till ett par jeansshorts.
Inga knälånga utan ett par kortare.
Inte minismå, men korta. 
Att jag sen gick ut i dom och till sist inte ens orkade fokusera på om "någon skulle tycka att mina ben var fula" är SJUKT STORT.
Att man kan växa så otroligt mycket som människa känns så bissart för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna komma såhär långt. ALDRIG.

Och idag mina vänner - gick jag i dom utan att ens reflektera en sekund över hur andra såg på mina ben. Det är faktiskt bara ett par ben.
Ett par ben som alla andra har, men som jag ska vara otroligt tacksam över för att dom faktiskt fungerar. Jag har möjligheten och turen att ha en
fungerande kropp. Jag måste lära mig att fokusera på det positiva med min kropp! Den är fasen bra som den är!


Har ni utmanat er själva till något liknande någon gång?





5 saker ni kanske inte visste om mig;

- Jag och min äldsta lillasyster är bästa vänner.
Trots vår relativt stora ålderskillnad på åtta år så är vi sjukt tighta. Vet inte riktigt om det är för att jag är omogen eller
för att hon är mogen som vi klickar, men vi har alltid fruktansvärt roligt tillsammans! ;)
Vi pratar med varandra i princip en gång om dagen, minst, men oftast fler än det. Vi pratar om allt från smink till bloggerskor, träning och 
kärlek.
Vi har nog i särklass världens sämsta humor och har så dåliga (och kul) internskämt som vi alltid kör med så att vi skrattar tills det att vi ligger
i en pöl på golvet. "Kom och klappa lilla missen" Mjaaaaaau"!  (Lulu, jag vet att du läser detta :*)
Hon har även en blogg som ni kan kika in på här 



Några blandade mobilbilder som jag hittade på telefonen. Den svartvita har jag som bild när hon ringer mig.. Jag ler varje gång! :)


- Jag älskar poddar!
Jag är fullt medveten om att jag är SJUKT efter vad det gäller detta fenomen, men jag är helt såld!
Det finns så mycket spännande, gripande och inspirerande poddar där ute och det är mer givande för mig just nu än att lyssna på
musik på gymmet. Jag tänkte lista mina absoluta favoritpoddar i ett eget inlägg i dagarna om ni är intresserade av att veta vad jag
har i öronen på gymmet.


- 99% av min garderob består av svarta plagg.
Oftast helsvarta eller med något vitt, gärna stort, vitt tryck på magen. Jag har klätt mig i svart sedan jag var 14 cirka och sedan dess har det
bara fortsatt. Jag trivs absolut bäst i det, det är enkelt och stilrent och jag känner mig så bekväm helt enkelt.
Jag började klä mig i det i samband med att jag började gå upp rätt mycket i vikt och andra sa åt mig att "svart ser man slank ut i" och det
fastnade i mitt huvud.
Går jag in på H&M så går jag automatiskt och kollar på dom svarta plaggen först. ALLTID. Jag gillar väl helt enkelt svart!


- Jag älskar heminredning.
Dock genomgår jag någon slags identitetskris i min heminredningssmak just nu och jag är så trött på att ha ALLT i mitt hem i vitt.
Jag vill hitta färger som bryter av och få vårt hem att inte kännas så jäkla.. sjukhusaktigt. Jag vill att det ska kännas varmt och ombonat.
Får helt enkelt ta det lite successivt så att det känns bra :) Kanske får in lite rosa, som är min nya favoritfärg? ;)



- Jag vill ha fulltatuerade armar.
Sedan jag var ungefär sex år så har jag älskat tatueringar och piercingar och redan då sa jag till mamma at "när jag blir femton så ska jag ha tre
piercingar i läppen", men mamma trodde bara att det var en fas jag var inne i.. Kan ju tillägga att det inte var någon fas, så under 
loppet av sex månader så skaffade jag mina tre piercingar i läppen. Kan också tillägga att min mamma AVSKYDDE dom och blev
överlycklig när jag tog ut dom när jag var tjugotvå. 
Har även haft hål i tungan i två omgångar och två töjningar på tolv mm i vardera öra.
Nio tatueringar utspritt har jag på kroppen och min favorit är den som sitter på baksidan av mitt högra lår.
Det är en tatuering tillägnad min lillasyster, med ett citat från vår favoritfilm Frost.
"Some people are worth melting for" och hon är en av dom.



Några av mina tatueringar som jag har. Diamant i nacken, Kompistatuering på ryska, snöflingor och text på baksida lår, Stay True på fingarna
och en Misfits-skalle på vänster vad. Jag har även en Mimikryfluga på underarmen, ett ankare på revbenen och en dödskalle med vingar på foten.

26.

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det min födelsedag, HURRA HURRA HURRA! 
Min dag har varit supermysig och den har spenderats tillsammans med min fina vän Ida som jag inte träffat på länge.
Vi fikade (sockerfritt. Sex månader utan socker idag!) och snackade om allt mellan himmel och jord.
Fy vad jag är glad över att få ha henne i mitt liv. Hon är en fantastiskt fin människa med ett stort hjärta.
Jag fick en superfin bukett av henne, så nu ska jag vårda den med kärlek så den lever länge!

När jag kom hem från stan så köpte jag med mig smörgåstårta och läsk hem till mig och M <3
Sååååå gott! 
Nu ska vi mysa resten av kvällen tillsammans med Elliot gudfar som är här och hälsar på :)

KRAM PÅ ER!


Mina hälsosamma val - dom upprör andra?

Jag tycker att det är rätt faschinerande hur personer omkring mig reagerat sedan jag började träna och vara hälsosam.
Det finns personer i min bekantskapskrets som festar varje helg, som lägger ut en pizza på sin instagram mellan varven,
som på partybilder har en cigg i näven.. Jag kan fortsätta i en hel oändlighet.
Jag tror inte ens att jag kan räkna upp tio kommenatarer under dessa bilder som varit "Ta hand om dig!", "Röker du? Det är farligt!"
och så vidare. Kommentarer där andra visar något slags intryck av att dom är oroliga över dessa beteenden.
Festande, alkohol och cigg hör till på något sätt.
Jag vet att människor gör PRECIS vad dom vill. Man bestämmer helt och fullt över sina egna handlingar och det lägger jag mig inte i.


MEN, nu kommer jag till min poäng. 
Sedan jag tog tag på allvar med min hälsosamma livsstil och träning, så har jag säkert fått femtio kommentarer som låter ungefär såhär;
"Men vadå? Ska du träna idag igen? Du måste tänka på att vila också", "Varför utesluter du socker? Det gör ju ingen skada så länge man har
ätandet under kontroll.", "Äsch, jävla fasoner. Ät en chokladkaka och var glad.", "Jag vill då äta och njuta och inte begränsa mig och leva
på grönsaker. Man lever en gång."
JA, man lever en gång. Är det inte därför man tar chansen och ser till att få ett så långt och framför allt friskt liv som möjligt?
Varför ska plötsligt mitt val av livsstil bli så provocerande för andra, medan jag aldrig påpekat deras rökande eller alkoholkonsumtion?


Jag gör mina val med mitt liv.
Jag äter hälsosamt för att jag känner mig piggare och mår bättre av det. Dessutom får jag ut mer av min träning med rätt kost.
Jag tränar för att få en stark kropp. Jag strävar inte efter att bli smal, men jag vill gärna ha en väldigt stark kropp.
Jag vill kunna leka med Elliot utan att bli anfådd. Jag vill kunna springa ute i naturen. Jag vill kunna äta bra och näringsrik mat.
Jag gör detta för min egen skull.
Jag har misshandlat min kropp med min ätstörning i så många år och äntligen så har jag faktiskt en sund relation till både
träning och kost.
Jag äter för att få energi och tränar för att det är roligt.


Jag vill inte låta bitter eller som en tråkmåns, men förstår ni vart jag vill komma?
Kan man inte glädjas åt andras framgångar ut istället för att göra det hela till något negativt?
Kan vi inte bestämma att vi alla sköter vårt och så blir allt mycket enklare? :)

Jag vill absolut inte dra alla över en kam, för jag vet att vissa av er säkert uttryckt sig av ren välvilja. Ni behöver inte ta åt er.
Jag älskar er för ert stöd som är fantastiskt <3



Favoriten här hemma. Bananpannkakor är det bästa som finns!!!